Yahya Hassans andra och vad som måste sägas vara en stor sorg, sista verk är lika om inte än mer spektakulärt än hans första diktsamling. I dessa dikter blir vi meddragna på en rasande färd genom Danmarks skuggsamhällen. Där den första boken uppehåller sig vid Hassans uppväxt följer denna hans korta vuxenliv. Det handlar om våld och droger, ironi och sarkasm, rasism och motstånd. Hur gör man motstånd mot ett absurt samhälle, ett samhälle som ser dig som i grunden oönskad. Hur förhåller man sig till denna absurda och livsfientliga situation, Hassan visar vägen samtidigt som hans beklagansvärda öde visar att även en storartad poet som honom inte kunde stå emot det. Det som gör Hassan så storartad i min mening är att han är helt ocensurerad, han skiter fullständigt i vad samhället, tyckonomin, kulturskribenter eller familjen önskar att han uttrycker. Det finns inget samvete överför dessa auktoriteter. Hans poesi är ren, det är ett rent hat och förakt samtidigt som det är ett desperationens skri. Vad som hände sen vet vi alla, och vi kan endast gemensamt hylla hans minne och verk samtidigt som vi ska erkänna hans handling och autonomi.