Nationalism, Borders and the State

Det finns till synes en schism mellan den vänster som driver på frågan om öppna gränser och invalda socialdemokrater. Att den socialdemokratiska vänstern är mot öppna gränser kan framstå som märkligt från början, men när man förstår att deras reformistiska politik är grundad i en ekonomisk nationalism. Problemet är inte att dessa figurer är rasister, strasseriter eller liknande utan att en socialdemokratisk politik är grundad i nationalstaten. Deras ekonomiska nationalism handlar om tanken om att nationalstaten kan skyddas och undandras från världsmarknaden, grundad i en nostalgi för en förglobaliserad organisering av arbete - kapital. Figurer som Bernie Sanders kan säga att det som skulle göra livet bättre för invandrare skulle komma på bekostnad av att göra alla i Amerika fattigare.

Ett annat bra exempel är Wolfgang Streek och Sara Wagenknechts “Aufstehen” som med sitt slagord “Europa behöver nationen” [Europa brauch die Nation] där de vill återföra lagstiftning till nationalstaten, motarbeta centralisering samt tillåta olika växelkurser. Här skiljs det rotade statsfolket från det rotlösa marknadsfolket, en om inte uttalad så mycket strukturellt antisemitisk uppdelning. Andra exempel på detta är såklart våra egna socialdemokratier vars politik och retorik tydligt visar på hur en vänster som inte är beredd att konfrontera den globala kapitalismen faller tillbaka på en rasistisk politik.

Gränser är en modern uppfinning som kommer i och med nationalismen och skapande av den moderna medborgaren. I förkapitalistiska samhällen finns inte tydliga gränser utan ett sakta utebbande av territorium som centralmakten har kontroll över. Gränser handlar om var suveräniteten slutar.

För en revolutionär måste en principfast internationalism vara central, ett tydligt ställningsföretagande för att proletariatet oberoende av nation ska förena sig. Nationalism och invandring var enligt Marx och Engels en utmaning för arbetarrörelsen men inte oövervinnlig sådan. Arbetarrörelsens mål är statens fullständiga likvidering, och intill dess måste vi kämpa för fri rörelse.

Den vänster som dras till geopolitik handlar redan om en form av nationalism, en tanke om en autarkisk “gemensam ekonomisk zon” som kan skydda oss från den globala finansen. Den nazistiska juristen Carl Schmitt är ett tydligt exempel på detta. Att avskaffa nationalstaten skulle kräva ett upphävande av kapitalismen, men reformismen gör felslutet att nationen kan vara grund för en vänsterpolitik. Kapitalet är alla arbetares fiende inte enskilda nationer. Vi kan inte förstå arbetarklassen som annat än internationell. Men det betyder inte heller att en kamp för avskaffandet av gränser är annat än utopisk om den inte samtidigt kämpar för kapitalismens och nationalstatens avskaffande.

“Reformist parties and politicians by contrast offer no solution to the migrant crisis, only palliatives, because they still think in terms of the peaceful takeover of pre-existing bourgeois states. This is not a moral failing, but a structural facet of their politics. Hemmed in by national boundaries, it is impossible for them to pass legislation with wider efficacy. As politicians, they must operate within the framework of the nation-state, and that of the capitalist social relations that produced it and perpetuate its existence. The realization of “open borders” requires the abolition of those social relation and the national politics integral to them, just as fundamental social change requires defiance of the barriers states set between workers from different parts of the world.”